Att bli hatad av mamman till sambons barn!
Jag har varit bonusmamma åt 8 st barn och ser dem fortfarande som en del av min familj.
Har alltså erfarenhet av 4 st mammor.
2 av dem var/är helt underbara och vi har fortfarande kontakt.
Mamman till mina nuvarande bonusbarn är helt ok.
Vi har inte så mycket kontakt, men pratar när vi ses och hennes nya sambo är trevlig.
Den mamman jag ska berätta om nu var mamma till en liten kille på 4 år när jag träffade min dåvarande kille.
När hon fick veta att vi träffades började strulet!
Pappan fick inte träffa sonen på tre veckor.
Hon tog reda på allt om mig. Beställde en kopia på mitt körkort från vägverket mm.
På den tiden kunde man göra så.
Sjukt men sant!!
Första gången jag träffade henne, dök hon upp hos pappan med lilla sonen i släptåg.
Anklagade honom för att inte vilja träffa sonen mm.
Hon slängde till och med ett paket i huvudet på honom. Allt detta medans sonen såg på.
Mamman gjorde allt för att förstöra för oss, och använde sonen som ett slagträ i sin kamp.
På något sätt fick hon omgivningen att stödja henne i allt hon ville göra.
Hennes mamma och syster gjorde anmälningar till socialstyrelsen om att sonen mådde dåligt när han var hos sin pappa. Utredning efter utredning visade att inga problem fanns...
Det spelade ingen roll för henne, hon fortsatte!
Hon gav sonen en mobil att ta med sig till oss.
Hon ringde ofta på den och sa att hon längtade efter honom och grät varje dag.
Detta sa hon till en 5 åring!
Är man lämplig som förälder då???
Det tog så småningom slut mellan pappan och mig.
Jag har tyvärr inte träffat sonen efter det... vilket är synd både för honom och mig
Trots att det gått flera år sedan det tog slut. har mamman inte slutat med sina försök att jävlas med mig.
Hon dyker upp som gubben i lådan och lägger sig i där hon kan.
Anklagar mig fotfarande för olika saker.
Hon anser att jag borde kontaktat hennes son.
Tydligen saknade han mig när det tog slut.
Jag hade gärna tagit kontakt, men jag riskerar inte en polisanmälan från henne.
Min reflektion av min egen erfarenhet och från dem jag pratat med om ämnet.
Är det så att många mammor ser en ny tjej som en konkurrent om barnet/barnen.
Varför gör man det??
Borde man inte se alla vuxna som ett positivt tillskott i barnens liv??
Varför är en dagisfröken eller skolfröken mm ok, men inte en bonusmamma???
Kanske handlar det trots allt om pappan??
Att mammorna som håller på och förstör, inte är klara med relationen till pappan??
Vad mammorna inte fattar när de packar väskan med de fulaste kläderna eller de som är för små.
Det är inte pappan eller nya tjejen som drabbas!!
Det är barnet som gråter och mår dåligt när han/hon måste sätta på sig fula kläder till dagis eller skolan.
Kanske riskera att bli mobbad, frysa mm.
Eller när de försöker hindra pappan från att ha ett normalt umgänge med sina barn.
Att de ljuger om allt möjligt för att vinna vårdnaden
Att som mamma kunna rättfärdiga ett sådant beteende förstår inte jag!
Sluta vara så otroligt egoistiska!!!
K
Hur planerar man semestern så alla blir nöjda?
Hur gör man för att alla ska bli nöjda?
Visst man väljer först varannat år!
Ska man inte tänka lite längre och försöka få till de så det blir bra varje år?
Planera semestern så alla blir nöjda och inte bara tänka på sig själv.
Mina bonusbarns mamma valde först i år.
Hon valde V 28-31 såklart, för det blev ju bra för henne.
Min sambo frågade om hon kunde ta V 27-30 istället, så vi också kunde få några veckor sammanhängande semester.
Hon började förhandla och tyckte det var ok om hon fick en av hans veckor när skolan börjar.
Dottern börjar i 6:års verksamheten i höst på min sambos vecka.
Min sambo påpekade att då var semestertiderna slut.
Han ville vara med på hennes första skoldag, men påpekade att hon var självklart välkommen dit också.
Dottern skulle säkert bli glad om de var där båda två.
Svaret han fick var att då ville hon ha V 28- 31 eftersom det var hennes tur att välja först i år.
Till det hela hör också att när min sambo valt sina veckor så var det en helg vi räknat in i vår semester.
Den hamnade utanför på något sätt, så hon ville ha den
På frågan om vi kunde räkna in den i vår semester...
Sa hon ett blankt nej!
Hon skulle absolut ha de tre dagarna eftersom de ingick i hennes ordinarie vecka.
Vilket skulle betyda att vår semester som redan var uppdelad lite här och där skulle bli som en hackad ost.
Vi var tvungna att ändra till bestämda datum, inte veckor för att få den helgen inräknat i våra semesterveckor.
Varför inte bara vara lite generös och bjuda på sig själv???
Vad är det som är så svårt??
Vad händer om min sambo väljer så det bara blir bra för oss nästa år?
Det blir som en ond cirkel till slut, ingen vill ge sig och så tappar man bort barnen till slut.
Hade hon bara varit lite ödmjuk så hade allt blivit bra för båda i år och nästa år osv.
K
Att förlora vårdnaden om sina barn
Svårt för mig att förstå eftersom jag inte har egna.
Jag kan bara försöka förstå.
Att inte få ta del av sjukjournaler, skolans uppgifter mm.
Det måste kännas som att bli omyndigförklarad!
Idag är det fler killar än tjejer som blir av med vårdnaden.
Varför är det så?
Enligt min åsikt är det för att vi inte är jämställda när det gäller barnen här i sverige...
Den som säger annat ljuger eller är otroligt blåögd!
Kvinnor skriker alltid om jämställdhet på jobbet och i hemmet!
Och de som skriker högst är oftast de som slänger ut papporna ur barnens liv efter en separation.
Varför är det så svårt att vara jämställd på alla plan?
Det är väl så att om man vill ha något, så måste man också ge något.
Kvinnor måste ge männen mer makt när det gäller barnen så kanske männen ger något tillbaks i arbetslivet..
Att hävda att mammor är bäst för barnen är både korkat och egoistiskt.
Barnen behöver två föräldrar även efter en separation.
K
Hur tror ...
Alla barn reagerar olika absolut, men innerst inne vill alla ha en kärnfamilj. Minns själv när man var liten att vilken fasa om mamma och pappa skulle skilja sig.
Min sätt har varit att jag ligger väldigt lågt från början. Låter de vänja sig att jag är där ibland. Om de ser ut som de inte vill att man ska finns till så ska man inte ta det personligt.
Det kommer en ny person som ska konkurera om pappas tid.
I mitt fall så blev det att alla 3 kom till mig om frågor som de inte vågade ta upp med pappa eller mamma. Ger man barnen den tid och respekt de förtjänar och inte avslöjar vad de sagt så får man tillit. För om man avslöjar något som de inte vill att man ska säga, vad lär man dem då. Att inte lita på människor? Jag vet inte.
Ska man skämma bort ett barn eller lära dem att de inte bara ska få och få????
Nu kommer det, jag tycker om att skämma bort barnen, men på rätt sätt, tigger de så får de inget, men visst är de roligt att se ett barn bli glad över att få göra en sak som de väldigt gärna vill göra.
Hur ska man lära dem att det är bara inte att få och få. En av tjejerna var 15 år när vi träffades och det var lite svårare att komma henne in på livet. Hon hade månadspeng på 300 kr. Vad kanman köpa för 300 kr inte så mycket. När man är 15 så är det kläder och smink som gäller. För att få 300 kr så var hon tvungen (hemma hos mamma) att rengöra deras kattlåda 3 dagar i veckan. Gjorde hon inte det så fick hon ingen månadspeng. Ska avslöja att det var inte ofta att hon hade pengar.
Hemma hos oss, det började med att när jag kom hem från arbetet en dag så var lägenhet toppstädad. Jag hade inte bett henne att städa. Jag blev så glad, hon såg verkligen hur glad jag blev och den beröm som jag gav henne var mer värd än pengar ( tror jag). Hon fick inte pengar den gången. Efter några dagar så köpte jag en jacka till henne, så när hon kom från skolan så låg ett paket på hennes säng. Den glädjen var också underbar att se.
Visst jag ska erkänna att jag köper ofta saker till barnen men jag ger dem också mycket av min tid. Måste kanske se till att få balans. Inget av barnen har blivit att de tigger, jag vill ha och jag vill ha, för den fungerar inte på mig. Hur jag får fram det vet jag inte, eller så är det så krasst att jag redan köpt vad de vill ha:-)
Alla barn är så spontana och orädda som barn, vad händer efter ett tag? Varför försvinner det? Det ska jag skriva om i morgon. /av M
Jag som bonusmamma!
Mina tankar om mig själv som bonusmamma!
Hur ska man tänka som bonusmamma??
Jag tror att du ska vara som vilken vuxen som helst, och låta barnen komma till dig.
Visa att du finns men att de väljer själv när de vill komma.
En ny vuxen som kommer in i deras liv och tar en stor plats, måste anpassa sig ganska mycket.
Trots det så måste du visa att du finns och att barnen måste anpassa sig de med.
Barn har en ganska stor förmåga att anpassa sig till nya situationer, vilket underlättar vardagen.
Att pappan står bakom dig i de beslut du tar i ert hem och angående barnen är nog det som är viktigast.
Att du säger nej till ett barn och pappan sedan säger ja..är en mardröm för en bonusmamma.
Jag har varit med om den situationen och att ha en pappa som går emot ett beslut är inte något jag unnar min värsta fiende.
Jag tror inte pappor förstår hur viktigt det är för en bonusmamma att få stödet när det gäller regler i hemmet.
K
Välkommen till vår nya blogg!
Vi är två bonusmammor!
Här kommer vi ta upp funderingar om barn och deras mammor och pappor.
Vi vill gärna ha respons från er om våra tankar.
Vi kommer prata ur vårt perspektiv som bonusmammor.
Bonuspappor får gärna berätta om sina erfarenheter och tankar.
